sofijah1

Jag var 15 år och satt i köket i min pappas lägenhet och pluggade när jag hörde hur pappa kom in genom ytterdörren. Jag hörde hur han vinglade omkring ute i hallen och sedan kom han in i köket. En blandning av sprit, öl och snus osade om honom. Han är aspackad. Jag kollade på honom och sade till honom:
"Pappa det är inte bra att dricka så mycket."  han svarde inte.
Istället så tog han tag i min arm och fläckte upp mig från stolen och slog mig med ett knytnävesslag i mitt ansikte, när jag ber honom att sluta så blir han ännu mer förbannad så han knuffar in mig i kylskåpet och han fortsätter att slå mig i magen tills jag faller ihop på golvet, då lämnar han köket.
Jag låg kvar på golvet och grät över det som hänt och hur ont som jag hade.
När jag nästa morgon kom ner till köket så hade pappa gjort iordning frukost. När han såg hur mitt ansikte såg ut så frågade han mig om jag hade ramlat i trappan kvällen innan.

Att bli slagen av någon som ska föreställa ens förälder är det värsta som kan hända ett barn. Det spelar ingen roll om man är 10,15 eller 20 år gammal för att bli slagen av någon som man älskar så mycket värker och det värker nått förjävligt.!

Jag var som sagt 15 år när vår pappa slog mig. Det som jag trodde ALDRIG skulle hända mig eller mina syskon, men det gjorde det och om jag kunder vrida tillbaka tiden till den kvällen för 5 årsedan och kunnat ändra den så hade jag velat göra det mer än något annat för varje kväll innnan jag somnar så spelas allt det som hände den kvällen upp igen. Jag ser hur jag ligger och gråter och jag kommer ihåg hur jag försöker att ta reda på om det är ansiktet som värker, smärtorna i magen som gör så förbannat ont eller om det är hjärtat som smärtar allra högst.
Då visste jag inte, men nu vet jag, det är såret i hjärtat som värker och gör mest ont.
När man har alkhololist till pappa så händer det så mycket samtidigt. Man vill inte erkänna för hur det ligger till utan man fortsätter att hälsa på honom och umgås med honom, men ändå så smygdricker han, man blir ledsen och åker hem och då får man sms av honom där det kunde stå allt ifrån "jag älskar dig" till "du är helt jävla värdelös."
Man blir så fruktansvärt psykad och nedtryckt, men man ser det inte själv så istället så bildas ett sår i hjärtat, det värker i kroppen men man förstår inte var smärtan kommer ifrån, men ju mer tid och mer saker som händer så förstår man att den smärtan kommer från hjärtat.

Jag trodde inte att man behövde vara alkoholist för att drabbas av det, men nu vet jag som sagt bättre och skulle nästan säga att det är dom anhöriga som drabbas värst. För det är oss som dom skadar, det är oss som dom hela tiden psykar och trycker ner och det är oss som dom får att må som allra sämst.

Jag mådde så fruktansvärt psykiskt dåligt, jag skärde mig i armarna och snittade stora jack i mina ben så man kan se ärr av dom än idag. Jag försökte även att ta livet av mig en sommarkväll. Mamma och hennes sambo hade åkt til norge på mc-semester, min bror var i dalarna med en kompis och min syster var hos en kompis. Allt spelades upp igen från den kvällen, från massa sms som jag fått från pappa och jag känder bara " Fan jag orkar inte mer nu".  med tabletter och sprit försökte jag ta livet av mig. En kompis hitta mig, min syster kom hem. Minnena är svaga från den kvällen ännu, jag vet att jag fick åka ambulans till sjukhuset och när jag vakna upp på sjukhuset så var, min syster där, tjejkompisen och mormor och morfar. Oj den blicken som jag såg i allas ögon var jobbig, men allra jobbigast var det att se min älskade systers blick, hon var alldeles tårögd och jag ville bara krama henne men jag kunde inte, jag kände mig helt förstelnad.
Även om jag inte har pratat så mycket med min syster om den kvällen även om åren har gått så ör jag nästan säker på att det är nog en av hennes värsta dagar i sitt liv, att se sin syster göra så mot sig själv och hon har ingen aning om varför, fy fan jag vet inte hur det känns att se en av sina syskon så men jag kan nog föreställa mig och det skulle jag aldrig vilja uppleva och det ska inte varken min syster, min bror, mamma, min svåger eller mitt syskonbarn få uppleva igen. Jag älskar dom för högt för att kunna lämna dom.
Jag antar nog att det som hände den kvällen var mit rop på hjälp. Jag berättade för sjukhuset om hur pappa var, men jag berättade ALDRIG om att han slagit mig och att det var grunden till att jag gjort som jag gjort. Jag berättade det inte för någon. Under tiden som jag låg på sjukhuset så hörde jag aldrig av pappa och det var en lättnad, men när jag kom hem och satte på mobilen så var terrorn igång igen.

Åren gick och dum som jag var så fortsatte jag åka med mina syskon och hälsade på pappa och det gjorde jag mest för att jag inte visste om han skulle bli full och kanske slå dom med och det vägra jag att utsatta dom för så därför åkte jag alltid med för att jag ville inte att dom skulle vara ensam med honom. Jag hoppades väl även på att han skulle sluta dricka också.
Men den 1 januari år 2008 när jag var inne själv för att hälsa på honom och farmor så hände de som gjorde att jag valde att säga upp kontakten med honom. Han drack nämligen rätt ur spritflaskan framför mig, då kände jag att jag existerar inte för honom, jag är bara luft. När jag kom hem så bara jag brast ut i gråt och då berättade jag allt för mamma och hennes sambo, min bror och för min syster om hur han slagti mig, då var jag 19 år, efter 4 år valde jag att berätta. Jag fick ett sms av pappa där det stod att flaskan som han druckit ur var loka dvs mineralvatten. Jag skickade ett sms tillbaka där det stod att jag inte vill ha något mer att göra med honom och det gick några dagar som han inte hörde av sig men sen så började sms att komma igen.

Anledningen till att jag inte berättade för någon om att pappa hade slagit var som sagt för att jag inte ville att mina syskon skulle sluta träffa pappa, jag visste ju att han inte slagit nån av dom och jag ville inte att dom skulle börja hata honom om dom fick reda på att han slagit mig så jag åkte nästan alltid med som en "livvakt" till dom så att pappa inte skulle röra dom. Men dom sa upp kontakten med honom tillslut pga egna val och anledningar. I början så klandra jag mig för det oxå, men insåg tillslut att det var ju deras egna val.

Anledningen till att jag har valt att skriva ner detta är för att jag själv vill få det ur mig, och för att säga till er som läser att om ni går igenom samma saker som vi eller andra saker som får er att må skit. Berätta för någon ni litar på innan det går för långt och ni inte orkar mer. Man kan inte ta sig igenom allt själv även om man tror det, men vissa saker måste man ha stöd så man kommer igenom det, och det kan ta år innan man kommer ur skiten men är det värt de om man en dag kan säga till sig själv " Jag är ok, trots allt som har hänt så mår jag bra".

För min egna del så tar jag en dag i taget. Jag jobbar, träffar kompisar och gör saker som jag tycker är kul. Såret i hjärtat finns kvar men det håller på att läka, det kommer ta tid det vet jag, men även dom djupaste såren läker oavsett för dom ska sedan hjälpa oss för att gå vidare för det är som man säger:
"Efter regn kommer solsken". Det ligger mycket sanning i dom orden.