Allt på en och samma gång
Ni får ursäkta att jag inte har skrivit på ett par dagar, men jag har vart lite off dessa dagar pga det är så mkt som händer runt omkring mej nu känner jag.
Angående Hannas pappa så är har han snart somnat in. Igår så bestämde dom för att stänga av respiratorn som han "levde" igenom. Hon var jättelessen när hon ringde igår och jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Mattias åkte ner till Göteborg igår för att få säga hejdå till Janne. Han sov kvar på sjukhuset tillsammans med Hanna. Så idag har jag gått hela dagen och vänta på att nån av dom skulle höra av sej, men inget svar nät jag ringde till dom, så ewa uppe på jobbet sa att då kanske Janne inte har somnat in än. Sen när äntligen Mattias ringde upp så berätta han att dom hade stängt av den igår eftermiddag, men att Janne inte somna in då utan han fortsatte att kämpa med dom krafterna som han själv har kvar. Sen på kvällen när jag var på väg hem till Grebbestad för att hämta lite saker som jag skulle ha (sover hos Hanna och Mattias så jag kan ta hand om deras lilla katt) så ringde Hanna. Jag hörde hur trött hon var och nedstämd. Hon berätta att Janne fortfarande kämpade på och att de hade han nu gjort i 29 timmar och läkarna hade sagt att vanligast är att dom brukar klara att leva på sin egna kraft i högst 6 timmar, så de bevisar hur jävla envis han är, men hans hjärta fungerar bara 20% nu så nu handlar de inte om många timmar innan han somnar in, men man vet inte för som sagt han ger inte upp själv. Så Hanna stannar kvar där nere tills han somnar in, men som sagt dom trodde inte att det vara länge till. Hon berättade oxå hur dom köpt kläder som han ska ha på sig sen under begravningen. Jag kände hur gråten var nära att komma hela tiden som jag pratade med henne, men höll emot så gott som jag kunde för att inte göra det värre för Hanna. Sen när vi lagt på så bara tårarna strömma ner. Som tur var så hade Labbe åkt med mej ner så han körde för jag kände på mej att Hanna skulle ringa under tiden som vi åkte ner till Grebbestad. Men som sagt de finns inte så mkt som jag kan göra som alla säger mer än att bara lyssna och att finnas till hands för dom båda.
Även har de kommit massa sms från dej där de återigen står hur mkt som du saknar mej osv. Jag har inte svarat på något. Orkar inte med den biten nu, måste tänka på Hanna och Mattias först och främst.
När jag sedan kom tillbaka till strömstad så kom Jeremias förbi och då ringde min bror. Han berättade att pappa låg på näl. Han hade återigen fått krampanfall, men han var vaken och kände sig hyfsat så han skulle komma hem imorn, men jag förstår inte varför inte farmor har ringt och berättat det för mej? Så efter jag pratat färdigt med brorsan och lagt på luren så kände jag bara "fan en sak till nu, vad är poängen med allt det här som händer nu?" det verkar inte räcka med att de är jobbigt som de är nu utan de ska bara dyka upp nya saker. Som tur var så var ju Jeremias här när jag fick samtalet, jag blev ju självklart väldigt ledsen, även om jag inte har sån superkontakt med pappa som andra har med sina pappor så är han ju trots allt min pappa och besked om att han återigen ligger på sjukhus gör bara så jävla ont, men som sagt var ju Jeremias här så han trösta mej för att ringa nån fanns inte i mina tankar, men att veta att pappa får komma hem imorn var ju positivt så jag vet att de inte är så allvarligt denna gången. Men varför? varför ska allt detta hända på en och samma gång? och varför ringer ingen och säger nått till mej? Det känns som sagt att just nu är jag bara i uppförsbacke och att det tar lång tid innan jag hittar en rak väg som jag kan följa.
Så det ska bli så skönt att åka bort i helgen. Inte tänka på nått som har hänt, förutom på Hanna och Mattias. Andas in lite ny luft och träffa massa nya människor.
Nu ska jag försöka sova, har inte sovit så bra inatt, inte så konstigt heller. Men som man säger "Efter regn kommer solsken."
Hanna & Mattias, Emma+familj, Joakim och Rebecca 11 och 7 år( Hannas styvsyskon) Carinas ( Hannas pappas sambo) Mitt hjärta är hos er!
Natti Natt!
Angående Hannas pappa så är har han snart somnat in. Igår så bestämde dom för att stänga av respiratorn som han "levde" igenom. Hon var jättelessen när hon ringde igår och jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Mattias åkte ner till Göteborg igår för att få säga hejdå till Janne. Han sov kvar på sjukhuset tillsammans med Hanna. Så idag har jag gått hela dagen och vänta på att nån av dom skulle höra av sej, men inget svar nät jag ringde till dom, så ewa uppe på jobbet sa att då kanske Janne inte har somnat in än. Sen när äntligen Mattias ringde upp så berätta han att dom hade stängt av den igår eftermiddag, men att Janne inte somna in då utan han fortsatte att kämpa med dom krafterna som han själv har kvar. Sen på kvällen när jag var på väg hem till Grebbestad för att hämta lite saker som jag skulle ha (sover hos Hanna och Mattias så jag kan ta hand om deras lilla katt) så ringde Hanna. Jag hörde hur trött hon var och nedstämd. Hon berätta att Janne fortfarande kämpade på och att de hade han nu gjort i 29 timmar och läkarna hade sagt att vanligast är att dom brukar klara att leva på sin egna kraft i högst 6 timmar, så de bevisar hur jävla envis han är, men hans hjärta fungerar bara 20% nu så nu handlar de inte om många timmar innan han somnar in, men man vet inte för som sagt han ger inte upp själv. Så Hanna stannar kvar där nere tills han somnar in, men som sagt dom trodde inte att det vara länge till. Hon berättade oxå hur dom köpt kläder som han ska ha på sig sen under begravningen. Jag kände hur gråten var nära att komma hela tiden som jag pratade med henne, men höll emot så gott som jag kunde för att inte göra det värre för Hanna. Sen när vi lagt på så bara tårarna strömma ner. Som tur var så hade Labbe åkt med mej ner så han körde för jag kände på mej att Hanna skulle ringa under tiden som vi åkte ner till Grebbestad. Men som sagt de finns inte så mkt som jag kan göra som alla säger mer än att bara lyssna och att finnas till hands för dom båda.
Även har de kommit massa sms från dej där de återigen står hur mkt som du saknar mej osv. Jag har inte svarat på något. Orkar inte med den biten nu, måste tänka på Hanna och Mattias först och främst.
När jag sedan kom tillbaka till strömstad så kom Jeremias förbi och då ringde min bror. Han berättade att pappa låg på näl. Han hade återigen fått krampanfall, men han var vaken och kände sig hyfsat så han skulle komma hem imorn, men jag förstår inte varför inte farmor har ringt och berättat det för mej? Så efter jag pratat färdigt med brorsan och lagt på luren så kände jag bara "fan en sak till nu, vad är poängen med allt det här som händer nu?" det verkar inte räcka med att de är jobbigt som de är nu utan de ska bara dyka upp nya saker. Som tur var så var ju Jeremias här när jag fick samtalet, jag blev ju självklart väldigt ledsen, även om jag inte har sån superkontakt med pappa som andra har med sina pappor så är han ju trots allt min pappa och besked om att han återigen ligger på sjukhus gör bara så jävla ont, men som sagt var ju Jeremias här så han trösta mej för att ringa nån fanns inte i mina tankar, men att veta att pappa får komma hem imorn var ju positivt så jag vet att de inte är så allvarligt denna gången. Men varför? varför ska allt detta hända på en och samma gång? och varför ringer ingen och säger nått till mej? Det känns som sagt att just nu är jag bara i uppförsbacke och att det tar lång tid innan jag hittar en rak väg som jag kan följa.
Så det ska bli så skönt att åka bort i helgen. Inte tänka på nått som har hänt, förutom på Hanna och Mattias. Andas in lite ny luft och träffa massa nya människor.
Nu ska jag försöka sova, har inte sovit så bra inatt, inte så konstigt heller. Men som man säger "Efter regn kommer solsken."
Hanna & Mattias, Emma+familj, Joakim och Rebecca 11 och 7 år( Hannas styvsyskon) Carinas ( Hannas pappas sambo) Mitt hjärta är hos er!
Natti Natt!
Kommentarer
Trackback
