sofijah1

Just nu känns det som om livet bara rasar samman. Att jag står vid ett stup och bara väntar på att de ska komma en vindpust som tar med mej ner för stupet.
Det är så klassiskt att när man får motgång en gång så kommer massa mer på en och samma gång. Kvällen på Tanumstrand var rolig, men upptäckte vissa sidor hos en person som jag inte trodde fanns, att man helt plötsligt är som luft för personen och allt som man gör är ens egna fel när de i självaverket inte är de.
Du sms mej på kvällen och sa att du återigen saknade mej. Jag började skaka igen och var tvungen att gå ut för att få luft. Sen lyckades jag svalla bort tankarna under kvällen pga all bugg med massa roliga folk, dansa med 2 tävlingsbuggare och oj var kul det var!
Idag på jobbet när jag gick runt och vek kläder så helt plötsligt Ewa inne från Iett ropar till mej att jag måste ringa hanna( hon hade försökt ringa mej på mob, men den låg inne i personalrummet så hon hade ringt till sitt jobb.) jag bara sprang in till personalrummet och ringde upp henne. När hon svarade så grät hon jättemycket. Hon berättade att dom hade fått beskedet om att kanske hennes pappa inte kommer att vakna upp igen, mina ben började skaka och jag var tvungen att sätta mej ner. Hon grät och grät samtidigt som hon berätta det som läkarna hade sagt. Jag ville bara slänga mej i bilen och åka ner till henne, bara finnas där för henne. Älskade Hanna de är fan inte rättvist. Efter jag pratat klart med Hanna så ringde jag direkt till Mattias och frågade vart han var någonstans (hannas pojkvän, min bästa killkompis, han jobbar som väktare på nordby.) Han berättade vart han var och jag bara sprang i stort sett dit. Ville se hur de var med honom för hanna berättade att han hade blivit helt knäckt som alla oss andra. När jag träffade honom så försökte han som vanligt att "bete" sig som vanligt mot mej, men jag sa att han behöver inte lägga på leendet för jag ser rakt igenom dej hur du mår. Jag såg hur knäckt han var och hur nära det var att tårarna kom. Jag bara stod och lyssna på honom på samma sätt som jag gjort med Hanna. Det känns som det inte är mkt mer som jag kan göra än att bara lyssna och finnas där för dom, vilket jag alltid kommer göra, men de är så jävla jobbigt att höra Hanna och se Mattias och bara förstå hur dåligt som dom mår nu.
Åh allt detta som händer med dej just nu oxå allt är så förbannat jobbigt just nu, men du kan vänta, har du kunnat vänta såhär länge hitills så kan du vänta lite till innan jag ger dej nått svar för Hanna och Mattias prioriteras först nu och ingen annan.
Men som sagt de är så klassiskt att när en sak händer så händer allt på samma gång. Men man får prirotera det viktigaste först, vilket som jag gör nu, men de känns som sagt att jag gått i tusen bitar.

Hanna och Mattias och Emma + familj mitt hjärta är hos er hela tiden!

Bye bye