R.I.P Janne Eriksson
Inatt vid kl 03.00 så kom Hanna hem från Göteborg. Hon var så ledsen. Hon stod inne i badrummet och grät, jag gick in och krama henne, men det kändes som de inte hjälpte mot sorgen som hon bär nu. Klockan 01.05 den 22 april, 2009 somnade Janne in, bara 50 år gammal. Det är fan inte rättvist och man ser hur snabbt livet vänder bara på några dagar. Hanna var helt slut och utmattad med tanke på att hon nästan inte sovit en blund sen i måndags då dom bestämde för att stänga av respiratorn men efter som Janne var så jävla envis och kämpade på med sina egna krafter i 34 timmar så satt ju Hanna och hennes syskon och bara vänta på att han skulle somna in och ville ju därför inte sova eftersom dom själklart ville vara hos honom när han somna in. Så nu ligger Hanna och sover och jag har precis vart ute med Enzo. Men jag tror sen att när hon vaknar så kommer den stora chocken för henne. Så R.I.P Janne Eriksson, du är en stor saknad hos många.
Förut när jag gick ut med Enzo så bara jag kände hur mina ben började skaka och jag bara satte mej ner och började stor gråta. Jag tänkte på det som hänt under dessa dagar med Hannas pappa, med alla dina sms och det beskedet som jag fick igår om att våran pappa låg på sjukhus också. Jag tror jag reagera så förut pga att då var jag ensam och jag skulle inte iväg på nått eller vänta inte på någon som skulle komma. Jag har inte velat vara själv dessa dagar utan har haft saker att göra hela tiden för att tänka på annat, men imorse så var de ingen som skulle komma och jag skulle inte åka någonstans. Det var bara jag och då kom alla tårar ut som skulle vart ute för längesen.
Så nu ska jag vänta tills Hanna vaknar och jag hoppas hon gör de innan jag ska åka vid 1 och börja jobba så jag får träffa henne innan jag åker till jobbet, men vi får se, hon om nån behöver ju sova nu.
Bye bye
Förut när jag gick ut med Enzo så bara jag kände hur mina ben började skaka och jag bara satte mej ner och började stor gråta. Jag tänkte på det som hänt under dessa dagar med Hannas pappa, med alla dina sms och det beskedet som jag fick igår om att våran pappa låg på sjukhus också. Jag tror jag reagera så förut pga att då var jag ensam och jag skulle inte iväg på nått eller vänta inte på någon som skulle komma. Jag har inte velat vara själv dessa dagar utan har haft saker att göra hela tiden för att tänka på annat, men imorse så var de ingen som skulle komma och jag skulle inte åka någonstans. Det var bara jag och då kom alla tårar ut som skulle vart ute för längesen.
Så nu ska jag vänta tills Hanna vaknar och jag hoppas hon gör de innan jag ska åka vid 1 och börja jobba så jag får träffa henne innan jag åker till jobbet, men vi får se, hon om nån behöver ju sova nu.
Bye bye
Kommentarer
Trackback
