sofijah1

Jag vet inte vad jag ska göra. Ända sen i fredags kväll så har jag å "B" snackat. Vi har pratat om allt möjligt som man kan snacka om. Känslorna blir bara starkare och starkare känns det som och jag tror att de är försent att glömma vad jag vet och bara börja om. Så de måste få ta sin tid det tar och du får vänta på mitt svar, men min väg tillbaks till dej känns just nu oändligt lång. Han frågar mej ofta om mina känslor, om de finns några kvar osv. Jag svarar inte rikitigt på dom frågorna. För jag vet inte. Men det känns som jag står kvar i samma rum som jag har stått i alla år och hoppas åter igen för en stund att tiden kommer läka alla sår som du gjorde i mitt hjärta. Kanske är de lika bra att vi bara är vänner? om vi ens kan vara det. Det känns som det finns nån dragningskraft kvar hos varandra som vi inte kan få ur oss. Som ett ljus inom varandra finns vi som aldrig kommer att lämna eller släppa taget om varandra. Kanske allting som vi förlorat kan bli det första steget tillbaka?
Det kanske är sant att du har förändrats, vad vet jag. Jag kan ju inte få svaret heller om jag inte testar brukar du säga till mej, det är ju även sant men vill jag testa då? Fan ursäkta jag vet att jag pratar mkt om detta och ni flesta som läser detta tänker för er själva "fan de är väl bara att ge ett svar på hur du vill ha de" men nej de är det inte för de är så mkt som hänt å som hände som jag gör att jag tvekar, som gör att jag kanske inte vågar ta steget tillbaka. Men de är som man säger:
Även den perfekta rosen har sina törnar som smärtar.

På torsdag ska jag till läkaren som skriver ut min medecin till mej. Vi ska prata lite och bestämma om jag ska fortsätta med medecinen. Jag hoppas ju personligen att hon väljer att jag inte behöver fortsätta med den. Jag vill känna att jag kan må bra ändå. Det har börjat kännas lite som att jag fejkar att jag mår bra eller rättare sagt att de är medecinen som gör att jag mår bra!