Den man älskar den saknar man så..
Idag var de jobb igen. Jobbade mellan 14-20. Inget russel på Nordby Shoppingcenter idag och livet i Dixon (affären där jag jobbar) var oxå lugnt, men alltid lite att pyssla med ändå. Var en sväng på rasten och kollade i det nya bygget. Fan va fräscht det blir! Så på fredag kl 12 så slås portarna upp på nordby för alla nya butiker som har kommit, de blir stort som FAN!
Mattias (en som jobbar på bygget, som är tillsammans med mammas kusin) var inne å hälsa på idag, han brukar göra det ibland å de är ju ALLTID ret och tjafs mellan oss, haha han är så jävla rolig va! Förgyller dagen lite när man
kan retas å skoja lite med honom :)
Här har vi Mattias (Jejje som han kallas) i Dixon butien, det var den bästa bilden som jag kunde få honom för han TOTALVÄGRA vara med på kort, men envis som jag är så gav jag mej ju inte..hehe kanske får en bättre bild på honom en annan gång! Men helt ok bild ändå tkr jag :P
Idag innan jag började jobba så var jag på sjukhuset hos min psykolog å en annan läkare som jag måste redovisa allt som jag ätit under dom 3 veckorna emellan varje besök pga jag är för smal tkr dom å väger för lite, fan de är så sjukt upplagt. Så precis allt som jag äter om dagen måste jag skriva ner och visa för honom, men så tror inte den förbannade läkaren på att jag äter det utan att jag bara skriver nått så jag blir alltid lika irriterad på honom och försöker få honom förstå att jag äter men att jag lixom är ute nästan varje helg och dansar och jag går mkt varje dag på jobbet osv, men han är så jävla trög så han begriper inte de utan han tror att jag är på väg mot anorexia vilket är så sjukt så de finns inte.
Besöket hos psykologen gick väl hyffsat, jag grät väldigt mkt. Vet inte varför eller vad jag grät över det var mkt blandade känslor, om pappa, om dej och om massa mer. Jag vet inte vad som händer just nu eller vad som gör ondast. Hur kan man sakna någon man hatar men ändå älskar? Denna gången så syftar jag på pappa. Jag saknar våran pappa som du var när vi var yngre. Igår när jag satt och käkade i köket så såg hitta jag ett kort på pappa, ett kort där man riktigt såg vilken bra pappa han var då och tänkte jag tillbaka på massa fina minnen som vi har med dej sen när jag reste mej upp från stolen för att jag skulle ta ett glas vatten så hade jag glömt att stänga köksluckan över kranen så jag slog i huvudet i den och då helt plötsligt så bara kvällen för 5 årsedan spelades upp igen, då pappa misshandlade mej och jag kände slaget över ansiktet igen och knuffen in i kylskåpet och alla slag i magen igen. Jag fick panik, kunde nästa inte andas, huvudet bara snurra, tårarna började rinna och det värkte i hela kroppen. Jag fick sätta mej ner på golvet med armarna upp över huvudet för att komma i balans igen. Jag vet inte hur länge som jag bara satt och grät och grät. På natten sen vaknade jag av att jag var helt genom svettig och kände bara värk i kroppen och tårarna började rinna återigen och jag tänkte för mej själv. Vad fan är de som händer med mej? Är jag helt jävla psykiskt sjuk?
Allt detta som hände berätta jag givetvis för min psykolog och hon berättade att det som jag fick var en panikångest. så nu ska jag eventuellt få medecin mot de nästa gång som vi ses. Fan jag känner mej verkligen som en jävla psykopat! Men men vad ska man göra åt de, de är för mkt just nu och jag orkar fan snart inte mer!
Minnena som vi skapat med dej pappa finns inte kvar.
Foton på dej har jag bränt till aska.
Kramdjuren som jag fått av dej har jag klippt sönder.
Alla presenter du gett har jag slängt bort.
Men det finns ändå en orsak till att jag alltid kommer att minnas dej pappa.
Såret du har lämnat i mej kommer aldrig att försvinna!
För även om såret läker så finns alltid ärret kvar!
Mattias (en som jobbar på bygget, som är tillsammans med mammas kusin) var inne å hälsa på idag, han brukar göra det ibland å de är ju ALLTID ret och tjafs mellan oss, haha han är så jävla rolig va! Förgyller dagen lite när man
kan retas å skoja lite med honom :)
Här har vi Mattias (Jejje som han kallas) i Dixon butien, det var den bästa bilden som jag kunde få honom för han TOTALVÄGRA vara med på kort, men envis som jag är så gav jag mej ju inte..hehe kanske får en bättre bild på honom en annan gång! Men helt ok bild ändå tkr jag :P
Idag innan jag började jobba så var jag på sjukhuset hos min psykolog å en annan läkare som jag måste redovisa allt som jag ätit under dom 3 veckorna emellan varje besök pga jag är för smal tkr dom å väger för lite, fan de är så sjukt upplagt. Så precis allt som jag äter om dagen måste jag skriva ner och visa för honom, men så tror inte den förbannade läkaren på att jag äter det utan att jag bara skriver nått så jag blir alltid lika irriterad på honom och försöker få honom förstå att jag äter men att jag lixom är ute nästan varje helg och dansar och jag går mkt varje dag på jobbet osv, men han är så jävla trög så han begriper inte de utan han tror att jag är på väg mot anorexia vilket är så sjukt så de finns inte.
Besöket hos psykologen gick väl hyffsat, jag grät väldigt mkt. Vet inte varför eller vad jag grät över det var mkt blandade känslor, om pappa, om dej och om massa mer. Jag vet inte vad som händer just nu eller vad som gör ondast. Hur kan man sakna någon man hatar men ändå älskar? Denna gången så syftar jag på pappa. Jag saknar våran pappa som du var när vi var yngre. Igår när jag satt och käkade i köket så såg hitta jag ett kort på pappa, ett kort där man riktigt såg vilken bra pappa han var då och tänkte jag tillbaka på massa fina minnen som vi har med dej sen när jag reste mej upp från stolen för att jag skulle ta ett glas vatten så hade jag glömt att stänga köksluckan över kranen så jag slog i huvudet i den och då helt plötsligt så bara kvällen för 5 årsedan spelades upp igen, då pappa misshandlade mej och jag kände slaget över ansiktet igen och knuffen in i kylskåpet och alla slag i magen igen. Jag fick panik, kunde nästa inte andas, huvudet bara snurra, tårarna började rinna och det värkte i hela kroppen. Jag fick sätta mej ner på golvet med armarna upp över huvudet för att komma i balans igen. Jag vet inte hur länge som jag bara satt och grät och grät. På natten sen vaknade jag av att jag var helt genom svettig och kände bara värk i kroppen och tårarna började rinna återigen och jag tänkte för mej själv. Vad fan är de som händer med mej? Är jag helt jävla psykiskt sjuk?
Allt detta som hände berätta jag givetvis för min psykolog och hon berättade att det som jag fick var en panikångest. så nu ska jag eventuellt få medecin mot de nästa gång som vi ses. Fan jag känner mej verkligen som en jävla psykopat! Men men vad ska man göra åt de, de är för mkt just nu och jag orkar fan snart inte mer!
Minnena som vi skapat med dej pappa finns inte kvar.
Foton på dej har jag bränt till aska.
Kramdjuren som jag fått av dej har jag klippt sönder.
Alla presenter du gett har jag slängt bort.
Men det finns ändå en orsak till att jag alltid kommer att minnas dej pappa.
Såret du har lämnat i mej kommer aldrig att försvinna!
För även om såret läker så finns alltid ärret kvar!
Kommentarer
Postat av: lina
men vännen då, du gör mig orolig. ring mig nästa gång så får vi prata. du är värd att må bra, älskar dig av hela mitt hjärta, saknar tiden då vi va me varandra nästan varje dag. vill spola tillbaka tiden lite och ändra på det som gjorde att vi gled ifrån varandra lite.. men de är inte försent, de vet både du och jag! all min kärlek till dig <3
Trackback
