Brusten..
Preci hemkommen från buggen. Kul idag med, hade ingen lust egentligen men när jag väl fick tatt mej upp i soffan å åkt iväg å träffat alla kompisar där så blev de kul. Kommer inte att kunna röra mej imorn känns det som, men de är absolut värt. Jag vet inte vad de är som gör att jag har tappat suget för buggen? Det känns som när jag är där att något fattas, men vet inte vad. För du var ju aldrig med å bugga, du var med nån gång å tittade bara. Kanske är de det som jag saknar? Att du inte nångång sitter å tittar. Och jag vet att de finns andra brudar som tittar å tänker att du är fin, och jag kunde då stolt tänka att du är min, min bara min. Men detta kommer ju aldrig mer att ske. Har inte pratat med dej sen du nu stack. Och jag räds för att mina känslor som jag har aldrig dör :( Varje dag så fort som jag sätter mej i bilen på väg eller på väg till jobbet så känns det som att de spöregnar ute, men de är inte regn som faller ute, det är regn på min kinder som bara rinner och rinner...Likaså när jag kommer hem, kan jag bara slänga mej i soffan eller i sängen och bara stor gråta, tkr det är bra att jag bara blir ledsen å gråter och gråter när jag är ensam för då är de ingen som mina blödande bittra sår. Och folk slipper oroa sej, för de vill jag inte. sånt här är jobbig att släppa den som man älskar fri. Och mitt upp i allt så skickar pappa sms där de står att han saknar oss, vilket gör de till ett rent helvete, samtidigt som jag vill lägga ner energi och ork på mina fina vänner, speciellt peter nu när han har ett rent helvete och han mår jättedåligt. Jag känner bara snart att jag orkar inte mer, men vill hjälpa och stötta honom fullt ut. Problemen med pappa kan jag hantera och styra eftersom jag har haft dom i över 10 år, men det andra som är så jävla jobbigt med att du är borta vet jag inte om jag kan lära mej att hantera.? Panikångesterna har kommit tillbaka igen, och medecien hjälper inte längre emot den. Ska träffa läkaren den 23 och få starkare medeciner mot det. Det finns bara några ord att säga. Av hjärtat fattas det en bit och jag vet FAN inte hur jag ska kunna sy ihop den biten igen? Men tid, de ska ta tid säger alla, men hur lång tid ska de ta? För jag orkar inte med hur lång tid som helst....Tro nu inte när ni läser detta att jag är självmords benägen för de är jag absolut INTE, men bara tiden och orken är på väg att knäcka mej snart... Men jag gör som alltid. Utsidan alltid ett leende på läpparna och trevlig mot min fina familj och mina fina vänner, men insidan puh ja vad kan jag säga, den är ni glada att ni inte ser för där är allt bara söndertrasat...
En del är vackra när de dör
Det säger ingenting om livet
Det vackra föds i det du gör
Den stunden som du har fått
En del går obemärkt förbi
Där andra tar sig själv för givet
Och det finns dom som skördar
Där någon annan sått
En del är vackra när dem dör
