Söndag 4 April 2010
Som ni läst tidigare och säkert undrat varför jag mått så dåligt den sista tiden och som jag nämnt att jag ska skriva ner och berätta vad som hänt en vacker dag osv. Idag känner jag att det är dags för det och det är inte för att jag vill ha någon uppmärksamhet utan som jag nämnt tidigare i inlägg utan de är för att vissa personer uppe på jobbet som är inne och läser min blogg och sen väljer att snacka en massa skit utan att veta ett skit! Så det är därför jag gör det, är så jävla trött på skitsnack...
Om man älskar någon så mycket så att man är beredd att dö för den personen är det inte kärlek då?? Så kände jag och det var precis det som jag gjorde oxå. Som ni läste tidigare så ville C bara vara vänner efter jag vart på Näl första gången efter en dos som jag tagit på 10 tabletter. Jag förstår nu att han ville det, men jag trodde aldrig att han skulle träffa en ny tjej så fort efter allt det som vi hade, men de gjorde han och när jag fick reda på det så tog det knäcken på mej...
Jag skulle egentligen jobbat heldag den söndagen 10-19, men jag mådde så jävla dåligt så Reidun sa att hon kunde stänga för mej så jag gick hem vid 4. Jag var så ledsen grät hela bil resan hem, tårarna bara rann så jag kunde knappt se vägen för alla tårar och all mascara som. Jag ville bara dö. När jag sedan kom innanför dörrarna i lägenheten så bara allt rasa ännu mer. Jag hade vart några dagar tidigare och hämtat ut mina antideprissiva mediciner som jag åt då, dom var min utväg då. Jag svepte 80 tabletter. Då kände jag ingen verkan när jag satt där på golvet och bara tänkte på C och ville bara bort, de var min högsta önskan då. Glenn (en god vän) kommer in i lägenheten. Mamma kommer. Mammas första fråga var jobbar inte du?? Hon visste väl inte vad hon skulle säga. Hon ser alla tomma kartor. Jag ser hur hon biter ihop för att inte gråta. Glenn ringer ambulansen. Jag satt i hans famn på golvet och jag bara grät och tänkte bara på C. Jag blir illamående. Mamma och Glenn hjälper mej till toan. Jag kräks. Ambulansmännen kommer. Samma killar som sist gång då jag åkte in, den ena killen Patrik kommer fram till mej. Han berättar att jag kan få kramper av tabletterna som jag har tagit och att hjärtat kan slå väldigt fort. Jag bara nicka. Glenn bär ut mej till britsen och under tiden så säger Patrik till mamma att kör nu lungt sakta ner till Näl, vi kommer att stå på ganska bra men kör försiktigt, det kommer att gå bra han hade ju även berättat för henne om att jag kunde få kramper och hjärtat kan börja slå fort. Mamma svarar att hon ska köra försiktigt för hon kan ju inte göra något mer. Hon behövde aldrig köra ner själv. Jag kommer ihåg hur dom kör ut mej och att jag ser ambulansen sen blir det borta. Jag fick den första krampen. Ambulansmännen häver krampen och sen springer Patrik in till Mamma igen och säger att nu har det satt igång så det är nog bäst att du åker med i ambulansen. Han berättar även för mamma att dom kommer stå på bra ner till Näl men dom har kontakt med ambulans helikoptern ifall dom måste möta upp någonstans ifall det blir sämre (detta har mamma berättat för mej efteråt). Jag vaknar en gång under ambulans resan. Vaknar upp med en sönderklippt tröja och Bh och massa sladdar som sitter fast på mitt bröst och på min mage. Den första som jag frågar efter till Patrik är efter Mamma. Han svarar mej att hon sitter fram bredvid Henrik som körde. Jag vände mej om och såg Mammas huvud. Patrik går även fram till Mamma och säger att jag har vaknat och läget är stabilare och att jag har frågat efter Mamma. Sen är allt svart igen. Då fick jag den värsta krampen, jag blir medvetetslös. På motorvägen innan Torp så kör Henrik in på väg grenen och springer bak till Patrik. Han behövde assistans, Henrik fick hålla min mun öppen så jag får fria luftvägar. Mamma vänder sej om och ser hur mitt huvud bara skakar. Patriks ringer till en annan ambulans som måste möta upp vid torp rondellen för att dom måste vara 2 bak. Patrik sätter sej fram och kör. Mamma frågar "honom lever hon?" Han svara ja "det gör hon, men hon är medvetslös och krampar så vi måste ha en chaufför till för vi måste vara 2 bak så vi ska möta upp en annan ambulans vid torp rondellen. Men det kommer att gå bra."
Mamma sitter och ber till Gud att jag ska överleva. Hon har sagt nu i efterhand när hon har berättat om den resan för mej att har man inte bett till Gud innan så gör man det i ett sånt läge. Det är det värsta som har hänt i hennes liv.
Den andra ambulansen möter upp vid rondellen och en kille som heter Johnny hoppar in i förarsätet och Patrik springer bak. Ambulansen kör dom utav helvete in till Näl. Bilar flyger i stort sett till kanten och Mamma sitter och ber och ber till Gud.
När vi kommer ner till Näl så möter ett team med läkare och sjuksköterskor upp, dom springer in med mej till akutrummet. Jag ska magpumpas. Då vaknar jag och jag ser det finaste ansiktet och den bästa som jag vet. Mamma. Hon står bredvid och håller mej i handen och säger att det går bra. Dom kör ner en slang i halsen på mej och sen vidare ner i magen och magsköljer mej. Sen är minner borta igen. Patrik kramar om Mamma och säger att detta kommer lösa sej. Jag vaknar sedan upp på rummet. Jag har syrgasmask och fortfarande alla sladdar som kollar Ekg. Jag får se mamma igen. Hon säger till mej" Detta var med en hårsmån". Jag frågar efter C. Men han var inte där. Det var inte rätt att ringa honom. Inget kunde ändra nått ändå, han har ju ny tjej. Paul kommer in i rummet, han kramar om Mamma. Mamma gråter och Paul gråter. Vi får stanna kvar under natten och får sedan åka hem på måndag när mormor och morfar hämtar mej och mamma. Jag hade fått sms av personer som jag inte ens vet hur dom har fått reda på det och det vet jag fortfarande.
Hur jag vet hur ambulansresan gick till var för att Mamma har berättat för mej eftersom jag inte kommer ihåg nått.
Jag var inte glad att jag hade överlevt den dagen, jag var mest arg för att jag överlevde. Jag drömde om min begravning. Jag såg hur hela min familj och släkt och alla mina vänner satt i kyrkan. Hur dom sitter och gråter och tänker för sej själva att tänk om jag kunde gjort nått annorlunda? Jag hör hur låtar som tears in heaven, himlen är oskylidgt blå och blott en dag spelas. Jag ser hur alla går fram och lägger blommor på kistan och hur vissa smeker kistan med handen, jag ser hur dom hissar ner kistan i graven och då vaknarde jag och jag grät och grät och skaka.
Jag fick ju och får ju fortfarande inte vara med den personen som jag älskar. Men när jag det senaste har träffat min familj, min lilla stjärna Philip, mina vänner som stöttar mej igenom den här skiten så känner jag idag att jag har något att leva för. Hade jag inte överlevt den kvällen så hade jag inte blivit moster idag till en liten prinsessan, lr jo jag hade blivit moster men jag hade varit en moster som låg i graven och att ens bara tänka tanken på att mina syskonbarn frågar deras mamma(Linda) om var moster är och hon vet inte hur hon ska förklara att hon finns inte mera, hons finns i himlen. Att inte få träffa min bror, min syster, min mamma, paul och alla mina älskade vänner gör nått så in i helvete ont. Fy fan va ont det gör.
Så nu tar jag bara en dag i taget, vissa dagar gör det jävligt ont, andra dagar går det bättre.
Så fort jag ser en ambulans så ryser jag för då tänker jag på allt som hände då den Söndagen 24 April 2010 och varje år det datumet så kommer jag nog att tänka på den händelsen. Att jag försökte ta mitt liv av mej för att jag älskade en person så högt men som glömde mej och gick vidare.
Men som sagt jag tar en dag i taget för att ta mej upp ur denna skiten. Jag har stöd i ryggen som hjälper mej att putta på och det är jag OTROLIGT tacksam för. Tiden läker alla sår som man säger och framför allt ska man tänka. Att Efter Regn Kommer Solsken.
God Natt!
PussPuss
Sofia
Om man älskar någon så mycket så att man är beredd att dö för den personen är det inte kärlek då?? Så kände jag och det var precis det som jag gjorde oxå. Som ni läste tidigare så ville C bara vara vänner efter jag vart på Näl första gången efter en dos som jag tagit på 10 tabletter. Jag förstår nu att han ville det, men jag trodde aldrig att han skulle träffa en ny tjej så fort efter allt det som vi hade, men de gjorde han och när jag fick reda på det så tog det knäcken på mej...
Jag skulle egentligen jobbat heldag den söndagen 10-19, men jag mådde så jävla dåligt så Reidun sa att hon kunde stänga för mej så jag gick hem vid 4. Jag var så ledsen grät hela bil resan hem, tårarna bara rann så jag kunde knappt se vägen för alla tårar och all mascara som. Jag ville bara dö. När jag sedan kom innanför dörrarna i lägenheten så bara allt rasa ännu mer. Jag hade vart några dagar tidigare och hämtat ut mina antideprissiva mediciner som jag åt då, dom var min utväg då. Jag svepte 80 tabletter. Då kände jag ingen verkan när jag satt där på golvet och bara tänkte på C och ville bara bort, de var min högsta önskan då. Glenn (en god vän) kommer in i lägenheten. Mamma kommer. Mammas första fråga var jobbar inte du?? Hon visste väl inte vad hon skulle säga. Hon ser alla tomma kartor. Jag ser hur hon biter ihop för att inte gråta. Glenn ringer ambulansen. Jag satt i hans famn på golvet och jag bara grät och tänkte bara på C. Jag blir illamående. Mamma och Glenn hjälper mej till toan. Jag kräks. Ambulansmännen kommer. Samma killar som sist gång då jag åkte in, den ena killen Patrik kommer fram till mej. Han berättar att jag kan få kramper av tabletterna som jag har tagit och att hjärtat kan slå väldigt fort. Jag bara nicka. Glenn bär ut mej till britsen och under tiden så säger Patrik till mamma att kör nu lungt sakta ner till Näl, vi kommer att stå på ganska bra men kör försiktigt, det kommer att gå bra han hade ju även berättat för henne om att jag kunde få kramper och hjärtat kan börja slå fort. Mamma svarar att hon ska köra försiktigt för hon kan ju inte göra något mer. Hon behövde aldrig köra ner själv. Jag kommer ihåg hur dom kör ut mej och att jag ser ambulansen sen blir det borta. Jag fick den första krampen. Ambulansmännen häver krampen och sen springer Patrik in till Mamma igen och säger att nu har det satt igång så det är nog bäst att du åker med i ambulansen. Han berättar även för mamma att dom kommer stå på bra ner till Näl men dom har kontakt med ambulans helikoptern ifall dom måste möta upp någonstans ifall det blir sämre (detta har mamma berättat för mej efteråt). Jag vaknar en gång under ambulans resan. Vaknar upp med en sönderklippt tröja och Bh och massa sladdar som sitter fast på mitt bröst och på min mage. Den första som jag frågar efter till Patrik är efter Mamma. Han svarar mej att hon sitter fram bredvid Henrik som körde. Jag vände mej om och såg Mammas huvud. Patrik går även fram till Mamma och säger att jag har vaknat och läget är stabilare och att jag har frågat efter Mamma. Sen är allt svart igen. Då fick jag den värsta krampen, jag blir medvetetslös. På motorvägen innan Torp så kör Henrik in på väg grenen och springer bak till Patrik. Han behövde assistans, Henrik fick hålla min mun öppen så jag får fria luftvägar. Mamma vänder sej om och ser hur mitt huvud bara skakar. Patriks ringer till en annan ambulans som måste möta upp vid torp rondellen för att dom måste vara 2 bak. Patrik sätter sej fram och kör. Mamma frågar "honom lever hon?" Han svara ja "det gör hon, men hon är medvetslös och krampar så vi måste ha en chaufför till för vi måste vara 2 bak så vi ska möta upp en annan ambulans vid torp rondellen. Men det kommer att gå bra."
Mamma sitter och ber till Gud att jag ska överleva. Hon har sagt nu i efterhand när hon har berättat om den resan för mej att har man inte bett till Gud innan så gör man det i ett sånt läge. Det är det värsta som har hänt i hennes liv.
Den andra ambulansen möter upp vid rondellen och en kille som heter Johnny hoppar in i förarsätet och Patrik springer bak. Ambulansen kör dom utav helvete in till Näl. Bilar flyger i stort sett till kanten och Mamma sitter och ber och ber till Gud.
När vi kommer ner till Näl så möter ett team med läkare och sjuksköterskor upp, dom springer in med mej till akutrummet. Jag ska magpumpas. Då vaknar jag och jag ser det finaste ansiktet och den bästa som jag vet. Mamma. Hon står bredvid och håller mej i handen och säger att det går bra. Dom kör ner en slang i halsen på mej och sen vidare ner i magen och magsköljer mej. Sen är minner borta igen. Patrik kramar om Mamma och säger att detta kommer lösa sej. Jag vaknar sedan upp på rummet. Jag har syrgasmask och fortfarande alla sladdar som kollar Ekg. Jag får se mamma igen. Hon säger till mej" Detta var med en hårsmån". Jag frågar efter C. Men han var inte där. Det var inte rätt att ringa honom. Inget kunde ändra nått ändå, han har ju ny tjej. Paul kommer in i rummet, han kramar om Mamma. Mamma gråter och Paul gråter. Vi får stanna kvar under natten och får sedan åka hem på måndag när mormor och morfar hämtar mej och mamma. Jag hade fått sms av personer som jag inte ens vet hur dom har fått reda på det och det vet jag fortfarande.
Hur jag vet hur ambulansresan gick till var för att Mamma har berättat för mej eftersom jag inte kommer ihåg nått.
Jag var inte glad att jag hade överlevt den dagen, jag var mest arg för att jag överlevde. Jag drömde om min begravning. Jag såg hur hela min familj och släkt och alla mina vänner satt i kyrkan. Hur dom sitter och gråter och tänker för sej själva att tänk om jag kunde gjort nått annorlunda? Jag hör hur låtar som tears in heaven, himlen är oskylidgt blå och blott en dag spelas. Jag ser hur alla går fram och lägger blommor på kistan och hur vissa smeker kistan med handen, jag ser hur dom hissar ner kistan i graven och då vaknarde jag och jag grät och grät och skaka.
Jag fick ju och får ju fortfarande inte vara med den personen som jag älskar. Men när jag det senaste har träffat min familj, min lilla stjärna Philip, mina vänner som stöttar mej igenom den här skiten så känner jag idag att jag har något att leva för. Hade jag inte överlevt den kvällen så hade jag inte blivit moster idag till en liten prinsessan, lr jo jag hade blivit moster men jag hade varit en moster som låg i graven och att ens bara tänka tanken på att mina syskonbarn frågar deras mamma(Linda) om var moster är och hon vet inte hur hon ska förklara att hon finns inte mera, hons finns i himlen. Att inte få träffa min bror, min syster, min mamma, paul och alla mina älskade vänner gör nått så in i helvete ont. Fy fan va ont det gör.
Så nu tar jag bara en dag i taget, vissa dagar gör det jävligt ont, andra dagar går det bättre.
Så fort jag ser en ambulans så ryser jag för då tänker jag på allt som hände då den Söndagen 24 April 2010 och varje år det datumet så kommer jag nog att tänka på den händelsen. Att jag försökte ta mitt liv av mej för att jag älskade en person så högt men som glömde mej och gick vidare.
Men som sagt jag tar en dag i taget för att ta mej upp ur denna skiten. Jag har stöd i ryggen som hjälper mej att putta på och det är jag OTROLIGT tacksam för. Tiden läker alla sår som man säger och framför allt ska man tänka. Att Efter Regn Kommer Solsken.
God Natt!
PussPuss
Sofia
Kommentarer
Postat av: lina
vet inte vad jag ska skriva. får massa minnen och jag ryser när jag tänker på de, den sommardagen för snart fyra årsen.
Jag älskar dig så mycke sofia, du förstår inte. tänk att en människa kan betyda så mycke för en, trots att vi inte ens umgåts så mycke den senaste tiden.
önskar att jag kan hjälpa dig, saknar dig. skräm mig inte så igen vännen, du är inte värd att må sådär. du är värd all lycka i hela världen <3
Trackback
